När jag ser tillbaka på 2011, inser jag att det var året då jag lärde mej att tillit är det starkaste vi har att tillgå när vi är i kris. Tillit till livet, att det vill dej väl och att du kommer överleva kriser, bara du släpper taget och vågar tro, verkligen tro, att det kommer bli bra igen.
Kärleken hittar dej, du kan aldrig leta upp den. Den dyker upp på de mest märkliga platser, under de märkligaste omständigheterna men när den väl hittat dej, helar den dej inifrån och ut. Den tänder ett litet ljus som växer sej starkare och starkare, som ger livet ett guldskimmer även när natten är som mörkast. Kärlek som inte äger, som inte stryper, som inte dömer, som inte vill dej något annat än väl i varje andetag du tar. Den sorten finns, det har jag lärt mej under de två senaste åren. Du har den till låns, det bitterljuva är att den sällan är ämmad dej. Du har fått låna en stund av himlen, men istället för att krampaktigt försöka äga den, binda den, sätta etikett på den låt den vara just sådan den är och släpp sedan taget. Se den gå upp i skyn som en himmelslykta och var lycklig för varje minut som den var din. Se allting gott den gjort med dej, hur den förändrat ditt sinne, din förmåga att känna värme, glädje, närhet. För ju mera du ger av den känslan till andra dessto mera får du tillbaka själv. Du äger ingenting förutom din egna förmåga att påverka ditt liv genom dina tankar. Och det är allt.
Kriser är verkligen vedervärdiga att gå igenom, fruktansvärda. Känns som om det aldrig kommer gå över, som om varje dag kommer fortsätta vara en kamp. En dag när du minst anar det, inser du att det var väldigt länge sedan du kände dej som ett offer för omständigheterna. Du har tagit dej igenom krisen, står stadigt med bägge fötterna jordade och ser din egen roll i allt som skett. Även om det var omständigheter som skett utanför din egna kontroll, har du ändå fortsatt ta beslut som grundat sej på de erfarenheterna. Inte förren du är klar med det ,kan du sluta bete dej som du vore ett offer, ta kommandot och sluta fortsätta välja utifrån den förflutna.
Du ska inte vara rädd för din egna styrka, även om den skrämmer andra. Du ska inte förminska dej själv för att slippa skitpratet bakom ryggen, för de som skräms av dej har en lång bit kvar att vandra på den stig som du själv traskat på. Spelar ingen roll hur du gör så kommer det alltid finnas de som tror att deras egna ynkedom döljs bakom fasader. I själva verket är dom rädda själar med taskig självbild, som inte vågar ta för sej av livet med rädsla att behöva stå för sina åsikter och därmed riskera att att alla inte älskar dem. Vad är värst? Att leva som en strykrädd hund men på medellinjen eller att våga stå på sej och hamna i skottlinjen då och då? Jag vill ha en rak rygg genom livet så jag väljer att hamna i skottlinjen då och då. Jag har ingen som helst anledning att styras av sådana som skräms/provoceras av mej och min personlighet.
2011 har lärt mej att värdesätta minuterna med mina hjärtan istället för att räkna sekunderna innan dom försvinner igen. Att vara i nuet och våga vara både mamma och Mia, att våga släppa taget om statusen och verkligen göra vardagliga saker med dem. Ge dem tid, tid, tid och känslan av att de i mina ögon är det bästa som finns, det som ger själen vingar, som gör att hjärtat andas. Det spelar ingen roll vad man gör, om man ändå inte är närvarande. Precis som det omvända, att bara vara tillsammans, man behöver inte säga någonting, bara vara ihop som en enhet, är det värdefullaste man kan ge någon, tror jag. Där växer vetskapen om att just jag spelar roll, jag hör hemma någonstans, jag är värdefull i min flock, jag kan alltid komma hem till de mina och få skydd. Där växer kärlek.
När jag ser tillbaka har jag lärt mej att inse att jag klarar av det mesta men ibland behöver jag hjälp. Inte för att jag är klen utan för att jag faktiskt behöver någon annan som bistår mej, som stöttar mej och som avlastar mej. Det är inte tecken på svaghet utan styrka att ta emot en utsträckt hand. Jag kan bara tacka min medhjälpare som lärt mej inse det, du har gjort mitt liv mindre komplicerat.
Jag kan också stolt säga att jag VET att jag klarar av det jag bestämmer mej för, jag är envis som synden när jag sätter den sidan till, det är jag som låter motgångar hindra mej ibland. Inte min förmåga att ta mej igenom utan att jag inte vågat tro på min egen styrka.
En sammanfattning av 2011 som ger en fantastiskt bra grund att stå på inför 2012, så nu kör vi ...
